När Kelela kommer till Stockholm och radar upp sina bästa låtar blir det en nästan underskön konsert.

Kelela Mizanekristos, 34, växte upp i Washington-förorten Gaithersburg och har rötter i Etiopien. Sedan fyra år gamla mixtapen ”Cut 4 me” via ep:n ”Hallucinogen” har hon skämt bort oss med stämningsfull, sval och supermodern musik i gränslandet mellan soul, r’n’b och jazz. Lyssna bara på låtarna ”The high” och ”Cherry coffee”, hon spelar dem efter varandra ikväll! I oktober kom debutalbumet ”Take me apart” – en urstark neo-soulsyster till Solanges ”A seat at the table” – och årets allra bästa i min dator. Det varma mottagande som en för kvällen sjuk och rörd Kelela får på Strand visar att jag inte är ensam. Det är lyxigt och långt ifrån självklart att en så inflytelserik soulartist kommer till Sverige för en klubbspelning.
Från det att ett rökmoln svävar över publiken och Kelela – flankerad av två körsångerskor – kommer in på scenen i blått bakljus sugs man in i hennes värld. En värld där varje rhyme är lite smartare och varje kör lite mer på sin rätta plats. Kelela faller inte för att pleasa den lördagsrusiga publiken med ösiga beats eller stora gester – istället bjuder hon på en modig, lugn spelning. Hennes musik är så subtil och detaljrik att konserten känns som att studera ett audiovisuellt konstverk. Den smyger sig sakta på, och när den väl slår ut i, säg, ”LMK” eller ”Truth or dare”, är belöningen så mycket större. Draperad i vitt skrider Kelela över scenen som en r’n’b-lucia. Scenspråket är långsamt och svepande, som rörde hon sig under vatten. Hennes sävliga vibrato är bomullsmjukt, en perfekt kontrast till beatsen, lika skarpt kristallklara som decembernatten utanför.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!