ROCK Liveartisten Neil Young är bättre än på länge, tveklöst vitaliserad av nya unga bandet Promise Of The Real. Alla som såg honom i Roskilde eller Dalhalla i somras kan intyga det.
Även som skivartist sjuder 71-åringen, åtminstone rent produktivt. Det här är de facto fjärde studioalbumet sedan 2014.
Och han har uppenbarligen mycket att få sagt, många idéer som ska ut medan orken fortfarande finns. Som han sjunger här: ”Well, I can’t stop working ’cause I like to work when nothing else is going on”.
Inte minst vill Young få ut sina skivor fort medan det han skriver om alltjämt är aktuellt. För det är allt som oftast den politiske, förbannade Neil Young vi hör numera. I fjol ägnade han albumet ”The Monsanto years” åt hätska utfall mot onda storföretag som Monsanto och Starbucks och på ”Peace trail” handlar det mycket om det omdebatterade och nyligen stoppade pipelinebygget i North Dakota.
Också den här huvudsakligen akustiska skivan är ett snabbjobb, enligt uppgift räckte fyra dagar i Rick Rubins studio Shangri-La med basisten Paul Bushnell och veterantrummisen Jim Keltner.
Och även om låtarna generellt är bättre än på halvlyckade ”The Monsanto years” har Young åter en övertro på spontanitet. I långa ”John Oaks” sjunger han utförligt om en miljöaktivist som sköts ihjäl av poliser, men precis som väldigt ofta på temaalbumet ”Greendale” blir det svårt att engagera sig eftersom Young inte har så mycket låt att staga upp historien på.
”Texas rangers” är Neil Young-rock i synnerligen fri och experimentell form där de två kompmusikerna efter bästa förmåga försöker hänga på sångaren. Mer intressant än bra.
Vilket nog också kan sägas om ”My new robot”, en förvisso rätt rolig liten bagatell om att beställa en elektronisk assistent från Amazon.com.
Men när Young tillåter sig att tänka ett varv extra blir det ofta inte dumt alls. Som i den intimt bluesdriviga ”Show me”, med drömmar om en bättre värld och ett friskt stråk av feminism.
Mest berör countryfolkiga balladen ”Glass accident”, som lämnar politiken åt sidan och ritar eftertänksamma metaforer kring det spruckna äktenskapet med Pegi Young.
Att kanadensaren inte ägnar lika stor omsorg åt hela sitt trettiosjunde album är beklagligt, för det blir tämligen uppenbart att det här är ett fall av att fortfarande kunna men inte alltid riktigt orka.
BÄSTA SPÅR: ”Glass accident”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!