GÖTEBORG. Han kom till Slottsskogen till slut – efter fem år.
Men Frank är värd oceaner av väntan.

”Frank Ocean ställer in. Men var inte ledsen – Looptroop Rockers ersätter.” Jag vaknade av sms:et från en vän på ett deppigt hotell i Göteborg. Vi var många som blev besvikna på Way Out West 2012. Sommaren därpå fick jag ändå se min Frank på Bråvalla. Det var en fantastisk konsert.
Förtjusningen över att få återse tiotalets bästa artist – ett år efter släppen av albumen ”Endless” och ”Blonde” – har färgat min sommar. Jag har drömt feberdrömmar. I en av dem var Frank kvinna och rappade feministiska texter i en idrottshall.
Sin vana trogen skapar Frank förvirring även IRL. Han har dukat upp en mysig liten scen i mitten av publikhavet; några vita stolar och en Wurlitzer. Den stora scenen ekar däremot tom. Det är symptomatiskt för en artist som byggt sitt eget kreativa Nangijala mitt i en stor, cynisk musikindustri.
Klockan 21.53 – 23 minuter försenad – vaggar Frank över catwalken med sänkt huvud. Stora studiolurar pryder hans öron för att ytterligare accentuera det faktum att han – till och med i sitt mest extroverta tillstånd, inför en publik – fjärmar sig från omvärlden.
Han tillbringar hela konserten på den lilla scenen. Tar bara små försiktiga promenader på catwalken, som gick han och nynnade för sig själv. Frank Ocean är de små gesternas artist. Just därför berör han mer än de flesta. Från den första himmelska wailningen i ”Solo” har han mitt hjärta i ett litet kärleksgrepp i augustiskymningen.
Som med allt som har med Ocean att göra är även konserten ett konstprojekt. Bilderna som visas på skärmarna föreställer VHS-film, en del av Franks fascination för nostalgisk teknik. Konserten känns som ett intimt besök i artistens hemmastudio. I all subtilitet blir ett mumlande ”What the fuck is up guys?”, ett litet leende eller en gullig karaokeversion av ”Nikes” till små fyrverkerier av publikfrieri.
En stund in i konserten dukar Frank upp en stråkorkester på catwalken. Bara sådär. (En stråkorkester som han typiskt nog använder supersparsamt.) Med den i ryggen sätter han sig på golvet och sjunger ”Good guy”, som han – likt flera andra låtar – börjar om, på grund av ett perfektionistiskt ljudnörderi av rang. Kontrasten mellan Frank kurande där på golvet med sitt lilla elpiano och den magnifikt vackra stråkorkestern som backar honom är en bild som fint sammanfattar hans artisteri.
Okej, Frank Oceans r’n’b-föreställning i surroundljud gör sig kanske inte optimalt på en rusig rockfestival. Den hade passat bättre på, säg, en teater. Men vad gör det när Frank sjunger Jackson 5:s ”Never can say goodbye” med en röst som låter som honung ringlad från himlen? När han låter sin falsett flyga som en tornseglare över Slottsskogen i ”Thinkin’ bout you”? Sommaren kan ta slut nu.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!