Det finns många som påstår att vi nyss har tragglat oss igenom en junimånad bestående av ljusa nätter, studentfiranden, uteserveringshäng, midsommarmayhem, bärs i bersån och en allmän lättnad i det annars så kompakta nordiska vemodet.
Ja, det påstår de. Men det är en verklighetsbeskrivning jag har svårt att förlika mig med. För snarare känns det som att jag den 1 juni, dagen efter min 44:e födelsedag, gjorde ett våghalsigt svanhopp rakt in i någon av Christopher Nolans mest snurriga tidsloopar – och spottades ut förra måndagen i väldigt förvirrat tillstånd. Aningen omtumlad, tilltufsad och med en stressnervositet som skulle få Lille Skutt att framstå som ett under av avslappning i jämförelse.
Mitt Instagramflöde påminner mig förvisso om att jag har varit på Sweden Rock och skrivit om lite band. Att jag tyckte lika mycket om In Flames, Aerosmith och Clutch som jag fann The Scorpions slentriantrista. Att jag har sett Flogging Molly på Gröna Lund utan att närmare fördjupa mig i det, och Slayer på samma ställe med desto större journalistiskt utfall. Att jag har varit på det som ser ut att bli det sista Bråvalla i nuvarande form och där tyckt till om exempelvis System Of A Down, Linkin Park, Mastodon och Prophets Of Rage. Påstås det. Via nyss nämnda bilddagbok till mikroblogg får det även anses bevisat och sparat till livskrönikan.
Men det känns som att strofen ur en av sistnämnda supergrupps Rage Against The Machine-coverlåtar (”Ya brain-dead, ya gotta fuckin’ bullet in ya head”) kan vara en lika bra beskrivning av allmänläget som något, så här en vecka in i den traditionella semestermånaden.
Jag är slut. Förbrukad. Dödligt trött på mig själv och mina egna åsikter. Gruvligt mätt på stressklumpar i magen, halvljumma och underkryddade oumoph!-tallrikar och i allmänhet så trådsliten att tankarna kommer på om inte 22 somrar av samma vara i tjänsten får vara nog. Om att det kanske finns något annat där ute en kan göra – även i juni.
Desto mer gripbart och konkret är då det faktum att den nyss avslutade månaden likväl har bombat på riktigt duktigt med musik för att stilla självhatet och stressen. Tidigare nämnda Prophets Of Rage släppte sin första egna komposition (debutsingeln var ju trots allt en cover på den Public Enemy-låt som de hämtat sitt namn ifrån), Uppsalas mest underskattade Misery Loves Co återvände med ett livstecken efter 17 år, plus att de gångna veckorna även har gett oss nya fullängdare från såväl Rancid och Rise Against som Tombs, Iced Earth och The Acacia Strain. För att nämna några få.
Det göttaste av det götta hittar ni i spellistan här nedanför. En brokig blandning av surt och bittert, hårt och halvmjukt, livsbejakande och negativt, snabbt och långsamt – ett omfattande bevis för att den tuffa musiken knappast har gått in i semesterträdan än.
Som vanligt lär få uppskatta allt, men i denna 81 låtar långa spellista lär det finnas något för alla.
Och – åter igen som vanligt – spela högt eller låt bli.

LYSSNA PÅ FLER SPELLISTOR HÄR!